Emil: En söndagmorgon jag helst vill glömma

Klockan är 09.30. Jag vaknar med ett ryck och inser att jag inte sitter på tåget till Linköping.

Ni vet, det där tåget som gick klockan 08.21. Anledningen till varför jag ställde min väckarklocka på 07.30 och packade min väska redan igår natt. Jag svär en ramsa.

Ringer till resten av medlemmarna i organisationsutvecklingsgruppen. De första två timmarna får de klara sig utan sin ordförande. 

sj.se fungerar, oväntat nog. Ny biljett. Billig, tur det.

Nu är det en halvtimme till det nya tåget går. Jag är hemma, naken, lätt stressad. Snabbt in i duschen, snabbt på med kläder, snabbt ner i tunnelbanan.

SL visar sig vara lika opålitliga som SJ. Nåt strul i tunnelbanan innebär 20 minuters väntetid. Hinner inte!

Springer. Springer till centralen. Det är slaskigt. Det är halt. Jag är trött. Gnäll, gnäll.

Hinner trots allt. Hittar rätt stol och slår mig till ro. Denna ro skulle dock inte vara länge. In stormar en pluton små, högljudda och misstänkt danska barn. Bredvid mig sätter sig två 14-åriga tjejer som tillägnar sin tågresa att diskutera om en tredje 14-årig flicka bäst betecknas som "dum" eller "grisig". Allt i en högljudd ton och till på köpet på skånska.

Jag trevar efter mina hörlurar för att stänga ute omvärlden. De ligger kvarglömda hemma.

Ett vagnfel senare kommer jag lätt försenad fram till Linköping. Firar med att glömma handskarna på tåget.

Men vad gör väl det, när jag blir välkomnad av världens bästa organisationsutvecklingsgrupp, som passar på att ha ett riktigt grymt möte, där man tar en massa spännande beslut?